Widar Andersson: Det handlar om att inte fastna i politikens klagofack
Det har idag gått två månader sedan det stod klart att den socialdemokratiska minoritetsregeringen skulle få lämna efter åtta år för att lämna över till en borgerlig minoritetsregering.
Att lämna regeringskansliet för att istället sätta sig på riksdagens oppositionsbänkar är, skulle man kunna säga, en sinekur som inte är en sinekur. Jämfört med regerandets exekutivitet är det betydligt lugnare tempo på ett riksdagsgolv där någon annan har det yttersta ansvaret. Vilket kan ses som en sinekur. För politiker som vill och som är vana att ha ”hand om det” är det ytterst frustrerande att det numera är någon annan som har ansvaret. Vilket nog inte kan ses som en sinekur.
Den borgerliga regeringen har dessutom stöd av en majoritet i riksdagen. Tillsammans med Sverigedemokraterna har man ett par mandats övervikt. Realistiskt sett lär nog majoriteten hålla ett bra tag framåt. Socialdemokraternas möjligheter att, likt Moderaterna under förra mandatperioden, kunna förhandla fram egna majoriteter mot regeringen ute i riksdagsutskotten och i kammaren ska nog därför ses som mycket begränsade.
Så frågan är hur oppositionstiden bäst ska nyttjas? Utöver att vila upp sig lite? Jag minns inte riktigt; men jag har för mig att det var det tidigare statsrådet Thomas Östros (S) som lite galghumoristiskt sammanfattade oppositionspolitikerns plats i näringskedjan. Efter den socialdemokratiska valförlusten 2006 var Östros under några år ekonomiskpolitisk talesperson för S i riksdagen. Mediedramaturgin är ju sådan att oppositionen efterfrågas vid mikrofonerna enbart för att kritisera vad de som har hand om det gör. Rollen krymper liksom. Man går från att vara den som talar om vad som ska ske till att bli den som kommenterar vad den som bestämmer vill göra. Att vara den i den politiska ensemblen vars manushäfte enbart består av repliken ”För lite. För sent. Svek;” det är inte så kul. Jag förstår att Östros lämnade politiken.
Steg två är att inte låta sig fastna i klagorollen. Ingen älskar en gnällis.
Så vad bör Socialdemokraterna göra nu månntro? Steg ett är att inte ha bråttom. Finns bara dåliga anledningar att med fyra år kvar till nästa val springa runt och larma och göra sig till som om valrörelsen fortfarande pågick. Steg två är att inte låta sig fastna i klagorollen. Ingen älskar en gnällis. Ett bra exempel är TV-debatten om rättspolitik (Aktuellt 9/11) mellan S talesperson Ardalan Shekarabi och justitieminister Gunnar Strömmer (M). Shekarabi klagade inte mer än nödvändigt utan ägnade sig i huvudsak åt att föra fram egna tankar om socialpolitikens betydelse. Det är bra. Man kan opponera genom att (också) vilja göra något annat än regeringen. Sådant är en sinekur för den egna tankeförmågan.
Widar Andersson
Ledarkrönika 11 november 2022
Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Senast uppdaterad: lördag 12 november 2022
