Göran Rosenberg: Den farliga drömmen om renhet

Till raden av exempel på hur människan alldeles självmant kan förstöra för sig själv, får vi nu också lägga den kollektiva självskadeprocess som kallas Brexit.

Oavsett vad det blir av Brexit, om Brexit ens blir av, så har så mycket redan förstörts och så mycket förlorats och absolut ingenting vunnits, att Brexit förmodligen kommer att betraktas som en av historiens mera spektakulära dårskaper.

Det finns många dårskaper i historien, många säkert mer förödande än Brexit, första världskriget exempelvis. Men det offentliga självbedrägeri och det politiska verklighetsförakt på högsta nivå som alltsedan folkomröstningen 2016 tillåtits slita sönder ett huvudsakligen välfungerande samhälle, placerar Brexit i en dårskapskategori för sig. Det faktum att risken för en hård gräns på Irland knappt ens kom på tal i Brexit-kampanjen, ja, att den inte kom på tal förrän verkligheten i form av ett utträdesavtal knackade på dörren, visar om inte annat hur illa ställt det var med verklighetskontakten hos den kaxiga internatskoleelit som hade förespeglat britterna att Brexit skulle ge dem kontrollen tillbaka – och kanske imperiet också.

Jag tror att dörren till Brexit-dårskapen öppnades just där, med Brexit-kampanjens slogan: återta kontrollen, take back control.

Återta kontrollen över gränserna, över invandringen, över den fria rörlighetens polska rörmokare.

Återta kontrollen från de dolda och främmande krafter som hade tagit den ifrån dem.

Därmed är det inte svårt att se vad Brexit har gemensamt med de nationalistiska rörelser som nu växer sig starka i Europa och som i länder som Ungern och Polen har fört regimer till makten på löftet om ett samhälle fritt från främmande inflytande – och i förlängningen fritt från främlingar.

Inte heller svårt att se hur mycket gemensamt Brexit har med Donald Trump och de rörelser och opinioner han lyckats mobilisera med sin mur mot omvärlden och sin nationalistiska och främlingsfientliga retorik.

Tyvärr heller inte svårt att se vad Brexit och Donald Trump och nationalistregimerna i Europa har gemensamt med det Israel som går till val om en vecka och som i somras röstade igenom en grundlag som slår fast att Israel är en stat byggd på etnisk-religiös tillhörighet.

Tyvärr heller inte svårt att se vad Brexit och Donald Trump och nationalistregimerna i Europa har gemensamt med det Israel som går till val om en vecka och som i somras röstade igenom en grundlag som slår fast att Israel är en stat byggd på etnisk-religiös tillhörighet.

Eller som premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen tolkade lagen på Instagram: ”Israel är inte en stat för alla sina medborgare. Israel är det judiska folkets nationalstat och ingen annans.”

Vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att i nationalstaten Israel är medborgare av en viss etnisk-religiös tillhörighet mera hemmahörande än andra.

Oavsett vad det betyder i praktiken, och oavsett den historiska förklaringen, Hitler och Förintelsen, så är principen otvetydig; den etniska statens princip.

I det demokratiska Europa är det fortfarande bara extremnationalistiska partier och rörelser som öppet förespråkar en sådan princip. Den kallas numera etnopluralism och går ut på att varje samhälle ska grundas på etnisk tillhörighet och sträva efter etnisk enhetlighet, och om så krävs ska folk som är etniskt främmande förflyttas  till samhällen där de etniskt hör hemma.

De etniska enklavernas pluralism om man så vill.

Och simsalabim, inget främmande som längre kan oroa och störa, ingen oklarhet om vem som hör hemma och vem som inte gör det. Kontrollen är återtagen.

I etnopluralismens fantasivärld ska råda etnisk ordning och renhet.

Vart folk i sitt land. Lika barn leka bäst.

Senast etnopluralismens princip tillämpades i Europa var i Balkankriget på 1990-talet – Srebrenica och allt det där – men de etniska rensningarnas historia är lång och drömmen om etnisk renhet en de mest självdestruktiva i historien.

Men också en av de mest förföriska, eftersom den lovar vad människor i turbulenta tider saknar och drömmer om – hemmahörighet, erkänsla och – kontroll.

Det var den drömmen som exploaterades av Brexitkampanjens strateger.

Och det är den drömmen som exploateras av Donald Trump i USA och av de nationalistpartier och nationalistregimer som i mångkulturens stökiga Europa lovar ordning och renhet.

Naturligtvis blir det varken det ena eller det andra, men självförstörelsens vägar är outgrundliga – och många.

 

Krönika av Göran Rosenberg i Sveriges Radios ”Godmorgon världen!” i P1 söndag 2019-03-31 09:00-11:00.

facebook Twitter Email