Världen är proppfull med ytterst trevliga människor

Som bekant så rapporterade UNT i fredags (2017-05-26) om en högerextrem aktion mot Tierps ryttarklubb. Aktionen är polisanmäld både av Tierps kommun och Tierps ryttarklubb.

Som en uppfriskande motvikt till denna högerextrema aktion hittar du här Johan Norbergs krönika i P1:s ”God morgon, världen” (söndag 20170528) med rubriken ”Världen är proppfull med ytterst trevliga människor”. Här nedan kan du läsa Norbergs läsvärda krönika (och vill du höra den klickar du här).

Paul Salopek har tillbringat de senaste fyra åren …

Paul Salopek har tillbringat de senaste fyra åren med att promenera runt jorden. Genom Afrika, genom Mellanöstern, genom Centralasien, för att gå i spåren av de tidigaste människorna. Och jag tror jag vet vad du tänker. På den fråga Paul brukar få när han berättar om sina strapatser. Är det inte oerhört farligt?

I denna epok, när en enskild individ med en hemmagjord bomb eller en stulen lastbil kan förstöra oskyldigt liv i väldig skala på några ögonblick är det lätt att få känslan att världen är en krigsskådeplats. När våra mobiler ständigt tar fram bilder i realtid av de värsta övergrepp som äger rum någonstans i världen är det lätt att tro att människan är ond. När vissa hävdar att andra sidan av stan är livsfarlig, vad ska man då tro om 1 567 dagar i vilt främmande områden?

Paul, som annars skriver för National Geographic, har en invändning. Han menar att världen är proppfull av ytterst trevliga människor. De ser inte ut som han, och de talar sällan hans språk, men de flestas första reaktion när de möter en fullkomlig främling, är att ställa fram en stol till runt matbordet. I arabvärlden insåg Paul snabbt att han inte behövde fylla matsäcken tungt. Vart han än gick mötte han främlingar som delade sin mat med honom. Den enda gången någon blev brysk var när han tog fram sin plånbok för att betala. Då blev den saudiske värden så upprörd över denna skymf mot hans gästfrihet att han kastade ut Paul.

I västra Kazakstan orkade inte hans packhäst längre. En nomad skaffade fram en ny häst från sin hjord, mer än 15 mil bort. Han vägrade ta betalt.

Under 42 dagar i Kaukasus blev Paul bjuden hem till främlingar varenda kväll. Han tog in på hotell tre nätter – men det var för att han kände att han behövde lite egentid. I västra Kazakstan orkade inte hans packhäst längre. En nomad skaffade fram en ny häst från sin hjord, mer än 15 mil bort. Han vägrade ta betalt. Paul Salopek promenerade in i främlingars liv, och de tog honom till sitt hjärta, och behandlade honom som de själva hade velat bli behandlade om de gick i hans skor.

Jag vet att Pauls berättelse kan låta lite hippieliberal globaliseringskumbaya. Och även om jag tror att den är ett viktigt komplement till den människosyn vi får genom att ständigt filtrera fram det värsta i våra nyhetflöden, så finns det fler aspekter. Det är till exempel svårt att se Paul göra samma resa oskadd om han varit kvinna. Och många av de befolkningar som tog emot honom med öppna armar är samtidigt inbegripna i konflikter på liv och död med sina grannar. I östra Turkiet höll en milisman på att skjuta honom. Mannen med kalashnikoven avslutade visserligen mötet med att be om ursäkt och önska Paul en god resa, men om Paul hade varit kurd hade han inte haft samma tur.

Den mänskliga naturen har två sidor. Vi har den öppna, toleranta inställningen, som betraktar en främling som en vän eller samarbetspartner som vi ännu inte känner, eller åtminstone som någon som förtjänar samma frihet som vi. Människan har under årtusenden utvecklat en unik förmåga att samarbeta. Tyvärr har vi utvecklat den delvis för att kunna döda andra bättre. Så vi har också i oss stamtänkande och rivalitet som lätt kan utnyttjas för att skapa misstro, hat och krig. Det är vad som förenar islamistiska terrorister, främlingsfientliga populister och auktoritära ledare. Genom att göra oss rädda för varandra, skapar de sig större makt över den egna gruppen.

Det är vad som förenar islamistiska terrorister, främlingsfientliga populister och auktoritära ledare. Genom att göra oss rädda för varandra, skapar de sig större makt över den egna gruppen.

Deras främsta argument är att den värld Paul just har vandrat igenom inte finns. Demagogerna och kollektivisterna vill ge oss känslan att alla andra grupper är våra fiender, och att vi måste skydda oss, gömma oss eller slå dem innan de slår oss. Paradoxalt nog är det just de som vill skrämma oss för världen utanför som gör denna värld mycket farligare än den annars skulle vara.

Det främsta hindret på Pauls långa resa var ordningsmakten. Polis i 10 länder grep honom sammanlagt 84 gånger. I diktaturens Uzbekistan stängdes påfallande ofta dörren i ansiktet på honom. Lokalbefolkningen var rädd. Inte för honom, utan för staten. ”Jag är ledsen” viskade de, ”men jag vill inte hamna i trubbel med KGB.” Men om vi börjar behandla våra medmänniskor som fiender kan vi inte skylla på någon annan. Det är vårt eget val. Inte ens en totalitär polisstat kan döva vårt samvete. När uzbeker med en plågad, nervös min skickat Paul på porten sände de därefter sina barn efter honom, för att överlämna lite nybakat bröd till den långa resan.

Johan Norberg, P1 Godmorgon, världen! 2017-05-28