Lägre löner löser inte problemet
Anne-Marie Lindgren (medförfattare till många av våra partiprogram, f.d. utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja, mm, mm) förklarar i en läsvärd artikel i ETC 20170803 att det borgerliga standardreceptet ”lågutbildade kommer att få jobb bara lönerna sänks” inte fungerar eftersom alla arbetsgivare (både offentliga och privata) anställer folk som de tror har förutsättningar att klara jobbet. De anställer inte personer som bedöms sakna förutsättningar att klara jobbet, även om de kostar mindre än andra!
Var finner Anne-Marie Lindgren fog för detta? Jo, hon pekar på att det stora antal subventionerade anställningsformer som provats på sistone (nystartsjobb, instegsjobb, YA-jobb, traineejobb, extratjänster, särskilt anställningsstöd, lönebidrag, moderna beredskapsjobb i staten, mm) i samtliga fall fått marginella effekter. Sänkta arbetsgivaravgifter (prövat inte bara i Sverige utan också i Finland och Holland) är så dyra i förhållande till utfallet att det inte är värt kostnaden.
Vad borgerliga anhängare bortser från är att en person som inte fullt ut klarar de arbetsuppgifter den är anställd för sänker produktiviteten på arbetsplatsen och alltså är en ekonomisk risk — trots den lägre lönen.
I slutet av artikeln skriver Anne-Marie Lindgren följande: ”Arbetslöshet är ett problem, och en social risk, ja. Men en stor låglönesektor medför liknande problem, marginalisering, segregering och spänningar i samhället. Så litet undrar man ju varför denna icke-lösning får dominera hela debatten. Kan det möjligen ha att göra med att det under den döljer sig den gamla vanliga frågan om maktrelationerna på arbetsmarknaden?”
Enda sättet att få ännu fler människor i arbete är att ge arbetssökande de kvalifikationer som behövs! Huvudlösningen måste vara att öka utbildningsmöjligheterna för dem som har för litet med sig i bagaget.
Du kan läsa hela artikeln här.