Lena Andersson om de hungrande barnen

Jan Zetterqvist måndag 5 juni 2023

Inte ens världshistoriens mest ambitiösa reformism räckte för att avhjälpa misären efter sju månader med borgerlig regering.
Under de senaste nio åren har vi haft borgerlig regering i sju månader – och redan hungrar barnen. Eller kanske så här: Under de senaste nittioett åren har vi haft social­demokratiskt styre i sjuttiotre och ett halvt – ändå hungrar barnen.

Detta fick Socialdemokraterna att på första maj lägga fram ett skugglöfte om kommunal sommarlovslunch (med kringliggande aktiviteter), allt för att inskärpa att när de styr landet får barnen mat. Under ett sekel har alltså arbetarrörelsen, tämligen ostört, byggt ett samhälle där man inte har kommit ett steg längre bort från den punkt där man började. Nu som då hungrar barn och måste ha hjälp av fattigvården med ett mål mat. Inte ens världshistoriens mest ambitiösa reformism räckte för att avhjälpa misären.

På sista tiden har journalistiken och politiken återkommande berättat om barn som äter extra mycket i skolbespisningen på fredagar och måndagar; på fredagar för att de förutser helgens knapphet, på måndagar för att de är utsvultna efter två och ett halvt dygn i föräldrarnas vård. Frågans hantering har kommit att arta sig till en metafor för hela samhälls­debatten, dess uppjagade undergångsstämningar, dess hyperbol och dramatiska weltschmerz, dess brist på precision och ärligt uppsåt.

Den 2 maj skrev två företrädare för Frälsningsarmén en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Barn i Sverige måste kunna få äta sig mätta”. Där beskrevs skolloven som en svår prövning för många barn, eftersom de under ledigheten inte får någon lunch. I televisionens partiledardebatt (SVT 7/5) fortsatte det i samma stil. Sex minuter in utbrast oppositionsledaren ”vi har barn som går hungriga till skolan!”. Fjorton minuter senare ökade Miljöpartiet trycket med påståenden om ”ensamstående föräldrar som inte har möjlighet att sätta mat på bordet” och ”låginkomsttagare som inte kan köpa mat till sina barn”.

Vad är detta för vansinnigt samhälle? I ett av tidernas mest framsynta länder, en progressiv stormakt, en humanitär gigant, ett socialt föredöme i världen där alla garanteras skolgång och bidrag finns det fortfarande människor som inte vet hur de ska föda sin avkomma. Hur kan en sådan hjälplöshet vara möjlig? Vad har hänt? Har det varit krig, missväxt, torka, felslagna skördar? Nej, vi har fått borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Ett tag var priset på paprika och tomat symbolen för samhällskollapsen, tätt därpå kom rapporterna om de hungrande barnen. Men ingen med magra inkomster har någonsin prioriterat att äta paprika. Man kan leva ett helt liv utan paprika och ändå inte drabbas av skörbjugg. Få människor äter sig mätta på grönsaker, i synnerhet inte barn.

I grönsaker finns knappt några kalorier vilket gör dem irrelevanta i relation till hunger, och nu är det hunger det talas om, inte vitaminbrist, inte näringsinnehåll. Hunger avhjälps genom mättnad som kommer av energi, främst från stärkelse och fett. De är fortfarande mycket billiga livsmedel. Det finns inte en vuxen i Sverige som inte har råd med ris, mjöl, jäst, potatis, baljväxter, lök, havre, couscous, och utöver det ett äpple om dagen.

En femkilossäck med ris kostar 170 kronor. Den innehåller dryga 17 000 kalorier. Dags­behovet för en vuxen utan motion är 2 000. Potatis, mättande i alla former utom som chips och pommes frites, går lös på 130 kronor för 8 000 kalorier. Ett kilo hushållsost för 110 kronor med 2 700 kalorier och 290 gram protein ger ytterligare mättnad och smak.

Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre. På samma sätt är mjöl, jäst och vatten så billigt att det närapå kan betraktas som gratis.

Det är ett välkänt faktum att det i det vita brödet och annan välsmakande stärkelse med tillägg av olja finns så mycket tät, lockande och överkomlig energi att västvärlden fått problem med barnfetma i de inkomstgrupper som nu påstås inte ha råd att sätta mat på bordet. Om det stämmer kommer övervikten bland dem att försvinna under det närmaste halvåret, och även bland de vuxna, för man får förmoda att föräldrarna inte mättar sig själva medan deras barn halvsvälter.

Men näringsbristen då? Visst är det enklare att äta hälsosamt med kött och fisk. Det går att variera rätterna mer och man kan bjuda barnen på roligare och mer tillfredsställande måltider. Men här uppstår ett pedagogiskt och retoriskt problem för klimataktivismen. Den kan inte gärna beklaga att ensamstående och låginkomsttagare inte har råd med kött och fisk samtidigt som den manar oss alla att sluta äta kött för att rädda mänskligheten, och att vara försiktig med fisken för att rädda haven. Kanske är det därför man formulerar problemet med hjälp av rökridåer som ”hunger” och ”mat på bordet”.

Vad näringen beträffar är havre ypperligt, så pass att förmögna personer med stor kroppsmedvetenhet gärna äter det, det är en så kallad super food. Detsamma gäller bönor, linser och kikärtor som i torkad form kostar så lite att det blir orimligt att hävda att pengar saknas. En ren risdiet (ris, frukt, socker) användes för övrigt framgångsrikt på 1940-talet av läkaren och forskaren Walter Kempner för att bota vällevnadsjukdomar hos vuxna. Så inte heller går det att på vetenskaplig grund rakt av hävda att man blir sjuk av torftig föda i mättande mängder; även Kempners fynd var vetenskapliga.

Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.

Om barnen på måndag morgon äter en rejäl portion havregrynsgröt med mjölk, och ost på knäckebröd (två kronor per skiva), kan de omöjligen vara utsvultna när det är dags att gå till skolbespisningen. Och får de dessutom äta linsgryta med ris och hembakat pitabröd med kikärtsröra under helgen behöver de inte äta extra mycket på fredagen.

Antingen är det amsagor som sprids, eller så har vi att göra med föräldrars vanvård och oförmåga att sköta ett hushåll. Saken berör den äldsta av frågor, hur människan rätt ska nyttja sitt förnuft. Den är inte snävt politisk och löses inte med understöd och sommarlovs­luncher, vilket Socialdemokraterna borde veta som försökt i hundra år.

Krönika
Hjälplöshet (SvD 20230520)
Lena Andersson är författare

Senast uppdaterad: måndag 5 juni 2023