Allt fler trollarméer på det nya politiska slagfältet

Facebooks erkännande nyligen, att det haft ett ansvar i att militären i Myanmar kunde iscensätta en folkmordsstrategi genom att via det sociala nätverket basunera ut hat och lögner mot rohingya-befolkningen, har långtgående konsekvenser. Trots att det fanns många varningstecken under flera år om grova övergrepp där byar skövlades, människor mördades, kvinnor våldtogs och åtminstone 700 000 personer tvingades fly till Bangladesh valde Facebook att ignorera hatet som publicerades på deras plattform. Erkännandet kom efter överväldigande bevisning mot Facebook ibland annat i en kritisk FN-rapport.

Världens största sociala nätverk, med 4,4 miljarder användare av dess olika plattformar (inkluderat WhatsApp och Instagram), har beslagits med liknande, om än inte fullt så tragiska missgrepp i många andra länder där demokratiska värden krossats eller devalverats kraftigt.

Som i USA där Donald Trump vann valet 2016 genom att hans kampanjorganisation, med hjälp av det nu ökända analysföretaget Cambridge Analytica, som hans kampanjstrateg Steve Bannon var ordförande i, kunde nå ut till tiotals miljoner marginalväljare med skräddarsydda meddelanden baserade på den information som fanns om dem via tillgång till Facebooks persondata.

Eller som i Storbritannien, där Brexit-folkomröstningen och dess kampanjmästare också hade tillgång till Facebookdata. Den användes inte bara för att nå ut utan även för att kunna finjustera individuella meddelanden och få väljarna att antingen rösta ”rätt” eller, om de var på motståndarsidan, försöka få dem att inte rösta alls (genom att säga till exempel att vallokalerna redan stängt).

Möjligheten att manipulera val genom att sprida hat och falsk information har blivit legio. I Kenya svarade 90 procent av de 2000 svarande att de hade utsatts för falska eller missledande nyheter under valet 2017.

Den exakta omfattningen av dessa och välkända påverkanskampanjer i andra länder de senaste åren, som Filippinerna, Indien, Brasilien eller Mexiko, råder det fortfarande oklarhet över. Detta då mycket av propagandan bara finns på oåtkomliga servrar hos antingen Facebook eller hos så kallade tredjepartsföretag som samarbetat med Facebook och den vägen fått tillgång till allas vår personliga information.

Vad som är säkert är dock att Facebook regelmässigt underlåtit att vidta de kontrollåtgärder de utlovat för att begränsa möjliga effekter av företagets och användarnas aktiviteter på demokratiska politiska processer. Eller att transparent redovisa politiska annonsörer eller vilka konton de stängt ner och av vilka skäl. Än så länge har Facebooks taktik varit att, när de pressats, be om ursäkt och upprepa sin oskyldiga slogan ”making the world more open and connected”.

Så gjorde företaget igen nu senast i november när New York Times avslöjade hur Facebooks operativa chef Sheryl Sandberg anlitat Definers Public Affairs, ett republikanskt så kallat opposition research-företag, för att smutskasta miljardären och filantropen George Soros.

George Soros gick vid World Economic Forum i februari i år till hårt angrepp mot de sociala mediaföretagen. Facebook och Google var ”hinder för innovation”, och en ”fara för samhället”, sa Soros. Han ansåg att de sociala medieföretagens ”dagar är räknade” och att de måste regleras hårt.

Soros, som ur egen ficka håller hundratals oberoende medier och demokratiprojekt över hela världen vid liv, menade att det sätt på vilket Facebook och Google med sina algoritmmetoder hårdexploaterar den sociala miljön på nätet är jämförbar med hur gruv- och oljebolag exploaterar den fysiska miljön. Användare på Afrikas landsbygd som aldrig ens haft tillgång till dagstidningar, översköljs genom sina mobiler plötsligt av politisk propaganda där falska påståenden och hets mot etniska grupper i en del länder som Etiopien och Kamerun blåst liv i gamla konflikter.

Soros påpekade att Facebook och Google ”lurar sina användare” genom att medvetet utnyttja dem kommersiellt utan att öppet redovisa sina egentliga avsikter. Soros slutsats: ”Internet-monopolen har vare sig lust eller vilja att försvara samhället mot konsekvenserna av sina handlingar. Det är vad som gör dem till hot och det är myndigheternas ansvar att reglera och försvara samhället mot dem”.

Facebookledningen hävdade, efter New York Times-artikeln, först att de inte vetat om att det anlitade PR-bolaget kokat upp en propagandasoppa, sedan att de nog vetat en del men inte menat illa. För extremhögerkrafter var ryktesspridningen mot Soros rena julafton. Nazikarikatyren av den världskonspirerande juden, den ungerskfödde Soros har judisk härkomst, väcktes åter till liv.

Facebook har försökt att visa mer öppenhet och vara mer tillmötesgående. VD:n Mark Zuckerberg meddelade i november att företaget tänker sätta upp en oberoende ”högsta domstol” som ska kunna titta under huven på företagets affärsmodeller. Facebook har också byggt ut ett nätverk av oberoende samarbetsorganisationer som bevakar ”fake news” i ett antal länder, bland andra Ghana, Kenya, Indien, Myanmar och Filippinerna.

I september bjöds New York Times in på en visning av Facebooks nya “krigscenter” där runt 400 anställda skulle jobba enkom med att försöka förhindra valmanipulation. Facebook har också lovat att det ska införa EU:s datalagstiftning på alla marknader det verkar.

Det är tveksamt om de nya utspelen tas på allvar, då allt mer information lär dyka upp om företagets lössläppthet med sina data till tredje part. Kampanjorganisationer i USA, som Freedom from Facebook och Colour of Change, har tröttnat på Facebooks passivitet och kräver nu att företaget bryts upp helt och hållet.

75 procent av journalisterna i en preliminär undersökning som Medieinstitutet Fojo gjort i sex länder, inklusive Sverige, tror att det hat, trakasserier och hot som förmedlas mot dem via framför allt Facebook är en del av strategier där ofta osynliga politiska intressen ligger bakom. Kvinnliga journalister vi djupintervjuat i fyra länder – Mexiko, Ukraina, Egypten och Filippinerna – tror att målet är att på uppdrag av auktoritära ledare tysta journalister, se till att de ordnar in sig i ledet och självcensurerar sig.

En journalist som vuxit upp under Sovjettiden fångar detta nya skede journalister allt mer befinner sig i när de bombarderas av hot och hat på nätet: ”Förr brukade KGB komma till dig. Nu är det anonyma konton på Twitter. Vem ska ställas till ansvar? Om det förr var förtryckande regimer som censurerade kritikers kamp för det fria ordet, så har vi nu att göra med en nät-mobb som hävdar att det är de som utövar sin rätt att säga vad de vill.”

Som den seniora filippinska journalisten Melinda de Jesus säger till oss i en intervju för rapporten: ”Vi måste kanske acceptera att större krafter är i rörelse nu som är i färd med att ändra de värderingar vi håller nära och kära och som hållit demokratin i Filippinerna levande. Vi strider nu inte bara mot våra lokala politiker, men vi har att göra med ett försök att införa nya värderingar i hela världen”.

Sociala medier har i den meningen blivit ett nytt politiskt slagfält där en obehaglig kamp utkämpas med alla till buds stående medel. Ett stort antal regeringar och politiska intressegrupper över hela världen använder trollarméer, särskilt mot kvinnliga journalister. Det är något vi dokumenterat i nämnda rapport #journodefender – turning trolling against journalists on its head.

En studie av Oxford Internet Institute tidigare i år slog fast att antalet länder som bedriver propagandaverksamhet med egna trollfabriker som fabricerar falska nyheter och skrämselpropaganda på sociala medier har ökat från 28 till 48 på bara ett år. Det har blivit populärt framför allt i mer auktoritära länder att lära sig av Cambridge Analyticas metoder.

President Trump har med sina utfall mot journalister som “folkets fiende” gett legitimitet till allt från president Putins trollarmé, till den filippinske presidenten Dutertes utrensningar av ”kriminella” och försök att tysta oberoende medier som till en antidemokratisk nätmobb både hemmavid och i Sverige.

Dock är det inte meningsfullt att skylla allt på Trump. Politiskt är det lite grann en fråga om att som-man-bäddar-får-man-ligga. Människor som känner sig bortkollrade av de etablerade politikerna har upptäckts av populistiska demagoger som president Trump.

Politiska demagogers illvillighet råkade sammanfalla med Facebooks ambition att, som skett inom loppet av bara tio år, bygga ett globalt imperium i ett vakuum genom att spinna en sockervadd av dina-vänner-är-mina-vänner, ”likes”, nyheter, grupper, upplagda personliga foton och personanpassade annonser. Företaget har lurat av användarna deras klick och hemligheter som därpå använts för att iscensätta en extrem annonsstrategi dold bakom försåtliga paroller.

Och genom att inte sätta ner foten rejält, för att pengarna bara rasat in, har Facebook alltså på kuppen blivit den världsledande leverantören av hat och hot och personliga skräddarsydda fabricerade nyheter till enskilda personer. Det är något företaget förstås inte strävat efter, men det är en effekt av Zuckerbergs ”move fast, break things”-strategi, det vill säga en strategi att inte fråga myndigheter om lov eller möjliga konsekvenser av att gå snabbt fram.

Först nu, 2018, har användare, politiker och investerare på allvar fått upp ögonen för det sällsynt ohälsosamma i att låta ett företag som sitter på privata uppgifter om hälften av jordens befolkning, reglera sig självt. Om någon trodde att Facebook ändå skulle inse sitt eget bästa efter Cambridge Analytica-krisen och det faktum att företaget faktiskt kan ha levererat Donald Trump till Vita huset – i maskopi med Putins trollfabrik i St Petersburg – så bör de nu tänka om.

Sociala medieanalytikern Jonathan Albright, chef för The Towcenter for Digital Journalism vid Columbia-universitetet, fastslår i sin analys av det amerikanska mellanårsvalet till kongressen nu i november att Facebook fortfarande i högsta grad användes av troll och extremhögerröster som Alex Jones. Jones webbnyhetssida Infowars, som bland annat skapat nyheter att offren vid olika dödsskjutningar i USA bara är opatriotiska skådisar, förbjöds visserligen av Facebook i augusti. Men det dröjde inte många dagar förrän Jones var igång igen med identiska sidor som döpts om till Newswars och Infowars Stream.

Frågan är, menar Jonathan Albright, vad de hundratals anställda i Facebooks ”krigsrum för valkampanjer” för att hålla troll och automatiserad propaganda borta från USA:s och andra länders val, sysslade med. Jones fick hållas ända fram till valet.

Albright varnar också för att det värsta, om inget görs, snarare ligger framför oss. Facebooks sociala plattform är jämfört med WhatsApp relativt öppen. I Facebooks grupper och i WhatsApp, som är krypterad, går det inte att avläsa vem och vilka som utsätts för påverkan.

Albright kartlade redan ett år före Cambridge Analytica-affären hur ”bots” med bland annat hjälp av företaget blåste upp Trumpkampanjen genom massproduktion av falska nyheter, retweets och likes. Med bots, visade Albright då, kunde Trumpkampanjen pumpa upp ballonger genom att hitta på all sköns sensationer om ”Crooked Hillary”. Dessutom med fördelen att Trumpkampanjen med hög precision kunde nå exakt de personer vars valbeteende de ville påverka.

Vad mer är: normribban för vad lättpåverkade individer känner de vågar säga och göra publikt har sänkts kraftigt. Höga ljudnivåer premieras av sociala mediernas algoritmer då det leder till högre volymer och mer annonsförsäljning.

Att Facebook, liksom Googles Youtube och Twitter, slår mynt av social oro genom att premiera en hög ljudnivå i sina algoritmer har nu börjat slå tillbaka. Ett slags digital alfabetisering och medvetenhet har börjat slå rot, som inkluderar ett ifrågasättande av att Facebook och Google tagit över 75 procent av världens digitala annonsintäkter i ett enda globalt svep. Utan att de haft några egentliga lagar, regleringar eller skattesatser att leva upp till i utbyte.

En effekt av detta, med oanade konsekvenser för demokratisk bevakning av politiker och andra makthavare, är att nyhetsmedier har slagit igen i en rasande takt. En generell trend i USA och norra Europa är att nyhetsbevakning i glesbygder närmast upphört.

I USA och Europa har den strukturella effekten blivit att bara medier med en klar medelklassprofil har en chans att överleva genom att de har en kundkrets som är beredd att betala sin prenumeration. Men inte heller det räcker nödvändigtvis till. I USA ägs numera Washington Post, Boston Globe och LA Times av nätmiljardärer som använt en liten del av sin förmögenhet för att köpa sig en tidningstrofé. I en del fall, som brittiska The Guardian, donerar läsarna pengar för att de gillar innehållet.

Ett annat skäl till att sociala medier fått ta över utan större motstånd är att medierna i detta digitala tidevarv gjort sig beroende av Facebook genom att publicera sig där för att nå ut. I USA får mer 60 procent av läsarna sina nyheter via Facebook.

Små oberoende medier, ofta ledda av kvinnliga chefredaktörer, i länder som Ukraina, Mexiko och Filippinerna har också de blivit beroende av att nå sin publik via Facebook. Samma plattform som ironiskt nog också tillåter att troll spyr hat, hot och falsk information över dem.

Problematiskt, minst sagt, är också att Facebook genom att det sedan 2015 gett tillgång till ett begränsat internet till hundratals miljoner användare i 65 fattiga och medelinkomstländer och därigenom dammsugit dessa länder på data som de kan använda för att börja sälja i annonspaket. I Sydafrika, till exempel, har Facebook tagit 80 procent av den digitala annonsmarknaden.

Det i sin tur utarmar medierna i de berörda länderna samtidigt som det utgör en uppenbar fara för demokratiska samtal och valkampanjer. Detta var också en av de starkast bidragande faktorerna till genomslaget för hatfylld propaganda mot rohingyas i Myanmar: en starkt begränsad tillgång till internet, men fri tillgång till Facebooks plattformar.

Alltså, menar kampanjorganisationerna nu, måste sociala medier ställas under internationell uppsikt där journalistorganisationer och civilsamhället får ett starkt inflytande. De sociala mediebolagen måste utkrävas samma ansvar som vanliga medier, både vad gäller publicistiskt ansvar för att deras affärsmodeller försvarar det fria ordet och samtidigt inte missbrukas av anti-demokratiska krafter. Vidare att deras insamlade data och användningen därav är transparent. Och att de tar sitt sociala ansvar i de länder där de har användare.

I den mån jättarna Facebook och Google förblir monopol lär det också bli nödvändigt att, som gjorts så många gånger förr i historien när nya teknologier lett till monopolsituationer, bryta upp dem.

Någon färdig formel för om nästa steg i vår nya digitala publiceringsvärld ska bli till det bättre finns inte. Det beror helt på om vi tar saken i egna händer eller fortsätter att vara passiva givare av privata data.

Den rapport undertecknade skrivit för Medieinstitutet Fojo, och där Utrikespolitiska Institutet medverkat, föreslår att journalister — särskilt kvinnliga journalister som får ta emot mer hot och sexuella övergrepp — behöver skyddas mot angrepp på nätet genom ett internationellt institut, #journodefender. Detta ska bedriva undersökande verksamhet, samordna organisationer som arbetar med att jaga troll, avslöja dess politiska uppdragsgivare och uppmärksamma de sociala mediabolagen på det ansvar de måste ta för att trovärdiga nyhetsmedier ska kunna verka.

Det är förstås inte bara journalister som behöver skyddas mot digital terrorism. Det behöver vi alla.

Marika GriehselFrilansjournalist, dokumentärfilmare och tidigare SVT:s Afrikakorrespondent.

Christer L PetterssonInternationell medierådgivare, författare, tidigare Afrikakorrespondent för DI och DN.

Den här artikeln har finansierats med stöd från Forum Syd. Forum Syd har ej deltagit i produktionen. Ansvaret för innehållet är ansvarig utgivares, dvs ansvarig utgivare för Utrikesmagasinet (som görs av en oberoende redaktion med en redaktör som ansvarig utgivare; Utrikesmagasinet ägs av Utrikespolitiska institutet, UI.)