Föreningslivet är demokratins kärna

I dessa tider är det inte utan att man tvingas fundera över frågan: Vad är nyckeln till en fungerande demokrati?

En av statskunskapens mega-kändisar, Robert Putnam, nådde stjärn-status när han för litet mer än tjugofem år sedan publicerade ”Den fungerande demokratin”.

Genom att i tjugo år följa hur en riks-italiensk reform för att stärka demokratin föll väldigt olika ut i landets regioner, kom han fram till att föreningslivet hade en hel del med saken att göra. Starka och livaktiga föreningar sätter människor i förbindelse med varandra och skapar socialt kapital. Det får demokratiska institutioner att fungera bättre.

Kritiken lät inte vänta på sig. Var det bara organisationer som var viktiga? Hur såg det ut med informella nätverk och kontakter? Socialt kapital kunde väl lika gärna få maffian att fungera bättre, så måste inte något mer till i ekvationen?

Tänk om det inte var det sociala kapital som skapades där i Toscanas fågelskådarföreningar, och som aldrig uppstod under Kalabriens heta sol, som var den avgörande nyckeln för att förstå föreningslivets, det civila samhällets, koppling till demokrati? Utan det oromantiska förhållningssätt till världen, värden och andra människor som också formas när människor som inte känner varandra ska driva en förening tillsammans, och göra det under regelstyrda former. Pragmatism. En pragmatisk kultur känns igen på att det inte är principer som i första hand ska trumfas igenom, utan på ett uppmärksamt fokus på ”vad som fungerar” i situationen?

Övertygelser är såklart viktiga, men bara så länge de är lagom intensiva. Detta är samarbete utan söndagsförkunnelser, att bygga ihop sig trots skilda personligheter, viljor och åsikter. Förutsättningen är dock att flertalets övertygelser är så ”tunna” att de är töjbara. Ljumhet är en dygd, intensitet kan vara ett otyg.

I dagens många demokratier är i dag pragmatismens kritiker – idealisterna, dogmatikerna och instrumentalisterna – högljutt synliga.

I takt med att debatten på sociala plattformar blivit en politisk scen par preference för allt flera blir övertygelser – att ha och få rätt – centralt.

I takt med att debatten på sociala plattformar, snarare än verkstaden där pragmatikern älskar att hållas, blivit en politisk scen par preference för allt flera blir övertygelser – att ha och få rätt – centralt.

Konsekvensen av ett sådant klimat är att ingen tar ansvar för helheten. En bostadsrättsförening eller Hem och skola skulle aldrig överleva en sådan kultur. Det kommer inte demokratin att göra heller.

Konsekvensen av ett sådant klimat är att ingen tar ansvar för helheten, och verkar utan att alltid synas. En bostadsrättsförening eller Hem och skola skulle aldrig överleva en sådan kultur. Det kommer inte demokratin att göra heller.

Li Bennich-Björkman är fristående kolumnist. Krönikan publicerades i UNT lördag 2020018.