Hur beter ni er mot personalen egentligen?

Insändaren:

Att vården, som inte är vad man kan önska med sina långa väntetider, skapar frustration för de behövande är helt förståeligt. Men vad få kanske tänker på är att denna frustration inte bara finns hos patienter utan även hos oss som jobbar inom vården.

Vi sliter varje dag för att hjälpa er. Mår vi dåligt så går vi till jobbet ändå eftersom vi vet att ni patienter samt våra kollegor blir hårt drabbade vid vår frånvaro. Jag har arbetat med service I många år men aldrig har jag upplevt människor som betett sig sämre än vissa av de patienter jag möter varje dagi mitt vårdyrke. Hur kan ni tro att ni ska få bättre hjälp genom att skälla, hota, och skrika på oss som jobbar och sliter för er skull?

Den extrema stressen och pressen, brist på uppskattning och ert otrevliga uppförande gör så att många som arbetar inom vården väljer att säga upp sig eller blir utbrända. På min arbetsplats är vi många som går till jobbet med en klump i magen varje dag då vi vet att vi kommer att bli utskällda över våra långa väntetider eller att vi inte kan hjälpa en kund just samma dag som denne ringer etc.

Jag som ringer till dig, då vi är tvungna att omboka din tid på grund av sjuk personal, tycker inte heller att det är roligt. Jag möts av en utskällning fast det enda jag gör är att göra mitt jobb. Och det är troligtvis inte bara till dig jag behöver ringa den dagen, efter tio utskällningar är jag kanske klar om jag har tur.

Det är okej att känna frustation över vårdsituationen, men det är inte okej att ta ut sin ilska på vårdpersonalen! Vi sitter inte och rullar våra tummar om dagarna vilket vissa av er verkar tro, utan är helt fullbokade! Vänd er vrede mot de som är ansvariga för vårt vårdsystem och inte emot oss som jobbar stenhårt för er skull! Annars kommer det inte finnas någon vårdpersonal kvar till slut!

— SLUT PÅ INSÄNDAREN (insändaren hittar du här) —

Information om Tillitsdelegationen

I juni 2016 tillsatte den dåvarande regeringen en statlig utredning – Tillitsdelegationen – som fick i uppdrag att bedriva försöksverksamheter och att utreda tillit i styrningen. Målet är att styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit. Medarbetarnas kunskap och erfarenhet ska bättre tas tillvara så att välfärdstjänsterna genererar större nytta och kvalitet för medborgarna. I juni 2018 överlämnade Tillitsdelegationen ett huvudbetänkande till regeringen där förslag och rekommendationer presenterades. Ett tilläggsdirektiv lämnades till Tillitsdelegationen i december 2017, i detta fick delegationen i uppdrag att stödja statliga myndigheter att utveckla en mer tillitsbaserad styrning och ledning.

I delbetänkandet ”En lärande tillsyn”, SOU 2018_48, hittar vi följande (sid 33):

”Power och andra författare framhäver just betoning på riskhantering som en central aspekt av granskningssamhället. Kritikerna menar att utvecklingen innebär ett starkare fokus på processer och på granskningsbar dokumentation, vilket riskerar att leda till defensiva organisationer som prioriterar ett snävt fokus på regelefterlevnad framför sunt förnuft i situationer som upplevs som riskfyllda (Power, 1999; Lapsley, 2012).”

Granskning används som ett sätt att upprätthålla förtroendet i relationen mellan den styrande och den som utför/levererar tjänsten, men bygger i grunden på en misstro som riskerar att bli självuppfyllande när de som granskas anpassar sitt beteende som svar.

”De effekter på de granskade organisationerna som beskrivits ovan går förstås i stor utsträckning via de yrkesutövare vars insatser är föremål för granskning. Power menar att granskningssamhället därmed förskjuter tilliten i samhället från individer och relationer till abstrakta, institutionaliserade funktioner såsom revision och andra former av granskning. Granskning används som ett sätt att upprätthålla förtroendet i relationen mellan principalen (den styrande) och agenten (den som utför/levererar tjänsten), men bygger i grunden på en misstro som riskerar att bli självuppfyllande när de som granskas anpassar sitt beteende som svar (Power, 1999).”