Johan Rudström: Att välja fritt är större för nästan alla
Ska tandläkaren som botade dina barns tandläkarskräck tvingas lägga ned? Ska förskolan som en gång tog hand om dig, och nu om ditt barn, försvinna? Nej, svarar nog många, och svaret blir detsamma angående en särskild husläkarmottagning eller ett äldreboende. Samma person kan också svara nej på frågan om det är rätt att ens skattepengar går till vinstutdelning för en koncern vars huvudägare har styrelsemöten på Jersey. Det stora spannet till trots handlar det om synen på samma politiska fråga, den om vinster i välfärden.
Den förre vänsterledaren Jonas Sjöstedt har i två val i rad stenhårt drivit frågan om att stoppa vinsterna – övertygad om att han haft väljarna med sig, och inte bara sina egna. På den andra sidan har de forna allianspartierna drivit på för valfrihet, emellanåt med dubier om ägarkoncentrationen eller enskilda utförare som underlevererat. I mitten finns Socialdemokraterna, som anammat V-retoriken i kritiken av vinsterna men inte vågat löpa linan ut. S har anat en potentiell förlust av väljare om man helt skulle rycka undan mattan för alternativ i välfärden.
Demoskops årliga undersökning Politikerpanelen handlar den här gången om valfrihet inom välfärden. Kommun- och regionpolitiker har fått svara på om de vill begränsa eller utöka valfriheten i skola, vård och omsorg. Svaren har sedan jämförts med respektive partis väljare (DN Debatt 15/11). Och det är partierna till vänster som sticker ut. Varken S eller V går i takt med sina egna väljare.
När frågan ställs med valfrihet som utgångspunkt, i stället för vinster, är den inte kontroversiell bland väljarna. För äldreomsorg och hemtjänst, till exempel, är 78 procent för rätten att välja, bara 14 procent är emot. Även S-väljare (60 procent) är för valfrihet och V-väljare är inte alls så negativa som man kanske kan tro – 42 procent vill ha rätt att välja utförare. S-politikerna skiljer sig från sina väljare då en majoritet av dem, 56 procent, är emot valfrihet. V-politikerna står längst från sina väljare då bara 14 procent förespråkar valfrihet.
Den vanligaste måltavlan för politiker och debattörer på vänsterkanten är friskolorna. Enligt gängse berättelse är dessa ett påfund av Bildtregeringen 1991-1994 som med skattemedel fått skumma marknaden på välartade barn, struntat i lagstadgade krav som skolbibliotek, tagit pengarna och dragit vidare. Systemet är unikt för Sverige, brukar det heta. Vad som inte sägs är att friskolorna funnits sedan 1970-talet, men att de fick lika villkor som kommunala skolor först 1997 och att ett antal av dem funnits kvar med framgång sedan dess. De har också hållit privatskolorna borta från marknaden, till skillnad från i de flesta andra länder.
Läraren och debattören Filippa Mannerheim använder alla dessa argument mot friskolor i sin text ”Jag anklagar” på Expressens kultursida (17/11). Hon ber Sveriges samtliga riksdagspolitiker ”att gå samman över partigränserna och stoppa aktiebolagens expansion”. Hennes (och många andras) skräckexempel är Academedia och Internationella engelska skolan som redovisar en vinst på 556 respektive 254 miljoner kronor före skatt.
Dessa beskattningsbara vinster skär nu inga djupa hål i en svensk skolbudget som totalt omfattar 304 miljarder kronor (SCB 2019). Kan man inte också tänka sig att dessa skolentreprenörer gjort en hel del nytta för svenska skolbarn genom åren, och att de som inte lyckats har försvunnit? Sammantaget är det nog ingen fara för vare sig favoritskolan eller familjetandläkaren. Problem finns det gott om, i både offentlig och privat regi. Debatten om valfriheten i välfärden är ändå något som pågår över huvudet på väljarna.
(Ledarkrönika av Johan Rudström i UNT 2020-11-22)
