Li Bennich-Björkman: Var det öppna samhället en parentes?
Jag undrar om Karl Popper kände det på sig. När han under brinnande världskrig satt på Nya Zeeland och författade ”Det öppna samhället och dess fiender”, som var en uppgörelse med dogmatismen från Platon till Marx, kunde han ana då att ”det öppna samhället” skulle bli ett av 1900-talets politiska mantran? Kanske inte när boken först blev refuserad i USA, men möjligen när det engelska förlaget publicerade den 1945 och boken påbörjade sitt segertåg över världen.
För Karl Popper hade förmågan och kunnandet att blottlägga totalitära grundelement, ständiga avtryck av det slutna samhällets logik, i västerländsk idéhistoria som få andra. Han naglade dessutom fast vari dess motsats bestod: individuell frihet, valmöjligheter men inget annat att förlita sig på än det mänskliga förnuftet och förmågan att tänka själv.
Efter Andra världskrigets slut rådde inte längre någon tvekan, tvivlet hörde mellankrigstiden till. Nu var hela den västerländska intelligentsian, akademiker, kulturutövare, journalister och professionella, fast beslutna att det enda möjliga och det enda rätta var att bejaka individualismen.
Det slutna samhället tillhörde det förflutna, behovet av starka, kollektiva och emotionella gemenskaper var en del av det för-moderna. Med det öppna samhället följde visserligen utsatthet, det gick inte längre att söka skydd i och bakom gruppen. Individens seger fordrade mental styrka, att våga lita på sig själv och sitt eget omdöme. Ensamt? Förvisso. Men ändå befriande.
Varade det öppna samhället i 50 år? I 60? Intelligentsian började röra sig in i nya gemenskaper där lojalitet och grupptänkande, inte det egna omdömet, blivit alltmer dominerande ungefär samtidigt som nyliberalismen började minska känslan av existentiell trygghet under 1990-talet. Det är ingen slump, när osäkerheten växer om de materiella villkoren ökar behovet av en metaforisk ”klan”.
Filterbubblor och åsiktskorridorer är i dag återkommande beskrivningar av det politiska klimatet. Inom humaniora och samhällsvetenskap delar forskarna upp sig i flockar med olika perspektiv som sällan möts; detsamma gäller kulturlivet. Många små slutna samhällen som på så sätt formar vår samtid och gör den instängd, ängslig och mästrande.
Friheten … måste kombineras med en samhällelig värme som inte ser människan som en presterande, levererande, vara utan en tänkande, sökande existens. Det öppna samhället kräver en ödmjukhet som gått förlorad.
Varför stod vi inte ut med den frihetliga ensamheten? Svaret kanske ligger i att den för att överleva måste kombineras med en samhällelig värme som inte ser människan som en presterande, levererande, vara utan en tänkande, sökande existens. Det öppna samhället kräver en ödmjukhet som gått förlorad.
Li Bennich-Björkman
UNT 20211120
Fler texter om detta på denna hemsida:
- Den brittiske sociologen och författaren Michael Young skrev 1958 boken ”The Rise of the Meritocracy” (med den svenska titeln ”Intelligensen som överklass”). Läs mer om den här: Meritokratins makt och misslyckande
- Boken ”Age of Anger” av Pankaj Mishra recenseras av Joel Halldorf — läs mer om denna bok här: Vredens globalisering
