Niklas Ekdal: Vi fick paradoxernas riksdagsval
Alla svenska val har försetts med etiketter i efterhand. Kosackvalet 1928 är legendariskt, när högern fokuserade på hotet från Sovjetkommunismen. Mindre känt är kanske Grispremievalet 1952. Även Förhandlingsvalet 2018 fick en föga upphetsande rubrik, men med tanke på den 134 dagar långa regeringsbildningen var den onekligen träffande.
Så hur går 2022 till historien? Mitt förslag är att kalla det för Paradoxvalet.
En övertydlig paradox är att tonläget i valrörelsen aldrig varit hårdare, samtidigt som skillnaden mellan blocken i tunga frågor som skatter, bidrag, säkerhet, migration aldrig varit mindre. Vad var hönan och ägget? Det ligger nära till hands att skylla på kulturkriget, den nya tidens olyckliga tendens att blåsa upp identitetsfrågor, som blivit bingo för Sverigedemokraterna.
Den andra stora paradoxen är att omvärlden retuscherades från valet – i ett läge där Sverige är mer omvärldsberoende än någonsin, och där den internationella dramatiken slår alla rekord.
Storkrig i Europa mellan Ryssland och Ukraina, med oöverskådliga konsekvenser även för oss. Eskalerande supermaktskonflikt mellan USA och Kina, kolosser på lerfötter med dokumenterat dåligt omdöme. Samtidigt ser vi hur klimatförändringarna ritar om världskartan, hur Afrikas befolkning är på väg att fördubblas och migrationstrycket ökar.
Vilken är Sveriges och EU:s roll i allt detta? På Olof Palmes eller Carl Bildts tid var stora världen alltid närvarade i svensk politik, och med rätta. Under valrörelsen 2022 handlade det på sin höjd om att Magdalena Andersson förhandlade fram billigare el i Bryssel. För övrigt var det som om jorden slutade vid Smygehuk, och vi alla fruktade att trilla över kanten.
Nästan vad man än mäter i dagens Sverige – hälsa, miljö, konsumtion, statsskuld – så lever vi i närmast overklig lyx. Visst finns en del oroande trender som definitivt kräver politisk debatt, men den samlade undergångsstämningen har föga med verkligheten att göra.
Den allt överskuggande dysterheten var också ett paradoxalt tema i valet. Nästan vad man än mäter i dagens Sverige – hälsa, miljö, konsumtion, statsskuld – så lever vi i närmast overklig lyx. Visst finns en del oroande trender som definitivt kräver politisk debatt, men den samlade undergångsstämningen har föga med verkligheten att göra. Den är ett svek mot alla de unga som tappar hoppet.
För oss som upplevde 1970-talet är det en sorglig déjà vu. Energikris, miljökollaps, inflation, krigshot – vartenda tema känns igen. Vi som var barn den gången gav upp och satsade på droger och punkrock. Sedan visade det sig att framtiden var lysande, och att vuxenvärldens dysterkvistar haft helt fel.
Så kan det mycket väl bli den här gången också. Hoppet står till Framtidsvalet 2026.
Niklas Ekdal
UNT 20220917
