Tankar i boken ”Den tidlöse modernisten”

Jan Zetterqvist söndag 26 november 2023

Hur förena drömmen om allas delaktighet i kultur och politik med förhoppningarna om att kunskap, kompetens och kvalitet skall prägla både politiken och kulturen? Detta är ett av demokratins mer slitstarka dilemman. I boken "Den tidlöse modernisten" (Carlssons Bokförlag, 2004) slår Martin Kylhammar ett slag för seminariet som en motvikt till populism och sensationsjournalistik. Här nedan återfinns en handfull tänkvärda stycken ur bokens avslutande kapitel.

Sid 232

Balzac* kallade sina många romaner för ”Den Mänskliga Komedin”. Och hans böcker är just — en komedi, om än en komedi som clownens, en med tår i ögat. Han tvingar obarmhärtigt fram frågan: Vad är sken och vad är sanning, vad har värde, vad är lögn? Vem är du och vem är jag — bakom teaterscenen där vi spelar våra spel?

Balzac menar, gissar jag, att avslöjandet, de förlorade illusionerna, har ett både samhälleligt och existentiellt värde. Hans vision handlar om att vi faktiskt kan leva mer oförställda, mer som oss själva, mer äkta. Om vi bara vågar låta ytans kraft minska. Men lätt är detta inte.

…

Sid 248

”Fyra av tio dör på Thoraxklinik”, ”10% lämnar skolan utan acceptabla kunskaper”, ”Partiledare på lyran”. Vi kan alla fortsätta att skriva sådana rubriker. De signalerar att vi lever under katastrofala förhållanden, att de som makten haver har misslyckats och att en journalistisk undersökning avtäckt de verkliga förhållandena. Ur led är tiden, och ve att journalisten föddes att vrida den rätt igen.

Gott så, men utan ett historiskt perspektiv vet inte journalisten vad han talar om. Ty bakom rubrikerna döljer sig dilemman, som vi försökt hantera mycket länge. De tre dilemman som döljer sig bakom mina tre exempelrubriker är: vi dör, alla är inte lika begåvade och även makthavare har mänskliga svagheter. Dilemman av det slaget kan vi inte eliminera; vi har att hantera dem bättre och mer humanistiskt.

Jag tycker det är modest, att av nyhetsrapportörerna kräva en elementär historisk allmänbildning. Kort sagt att varje reporter, som vågat skriva under rubrikerna, skall veta att det är ett utomordentligt framsteg att sex av tio patienter överlever efter en akut hjärtinfarkt, att det bara var femtio år sedan blott två av hundra tog studentexamen, och åtminstone ha en susning om vad till exempel de politiskt ytterst kompetenta landsfäderna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson sysslade med på fritiden.

Men viktigare är, att den programmatiskt ohistoriske nyhetsjournalisten med nödvändighet rapporterar om fel sak, gör felaktiga nyhetsvärderingar. Alltså inte beter sig professionellt. Det intressanta är nämligen inte alls att allt detta har hänt. Det är ingen nyhet att människor dör, att några saknar intellektuell begåvning, att politiker har vardagsliv. Det är ett dåligt motargument från journalisten om han säger mig att det är hans plikt att rapportera om sanningen, blott om sanningen. Lika dåligt om han säger mig att hans uppgift är att spetsa till, förenkla, göra sensation.

Att förstå detta kräver dock mer än allmänbildning. För att bli en verkligt professionell nyhetsreporter måste man också odla sin teoretiska och komparativa förmåga.

Människor dör. Den verkligt intressanta nyheten handlar om huruvida vi hanterar det underliggande och slitstarka dilemmat bättre eller sämre än förr — och om det finns några konstruktiva vägar framåt. Är vi bättre än förr på att undvika för tidig död? Är vi bättre på att humanistiskt hantera det faktum att begåvning inte är en demokratiskt fördelad egenskap? Är den nya offentligheten kring makthavares privatliv ett bra sätt att hantera den gamla insikten om att makten ofta bärs av människor med later?

…

Sid 276

… Det är viktigt att ännu en gång poängtera: Kunskap och vetenskap står i ett genuint tvetydigt förhållande till det demokratiska.

Å ena sidan måste demokratin ses som ett av den moderna vetenskapens barn. Det var vetenskapen som först upptäckte, att gemensamt, fritt, offentligt förnuftsbruk var framstegets moder. Öppenhet, respekt för den andre, kritiskt tänkande, dialog, offentlighet, yttrandefrihet, gemensamt förnuftsbruk är vetenskapens kardinaldygder liksom det är demokratins.

Å den andra sidan har vetenskap och kunskap inget alls med demokrati och jämlikhet att göra. Tvärtom. I kunskapens värld gäller bara det bästa, det mest kompetenta, det skickligast utformade beviset, det överlägsna belägget, den mest motsägelsefria teorin. Man röstar inte bland kunskapskonstruktörerna, majoriteten har strängt taget inte med saken att göra. I seminariet uppnås inte konsensus genom sluten omröstning. Kanske skall man snarare säga att minoriteten, spjutspetsarna, alltid har rätt i de lärdas republik.

Drömmen om en demokratisk kunskapskultur handlar därför om att mer humanistiskt hantera dessa motsägelser och tvetydigheter. Hur förena drömmen om allas delaktighet med drömmen om att makt skall vila på kunskap? Hur leva humanistiskt i bejakandet av att några vet bäst om mycket, och andra inte platsar i kunskapssamhällets nya logik? Detta är genuina, slitstarka och alltmer aktualiserade dilemman i det moderna samhället. Förnekar vi det lever vi i en offentlig lögn. Dessutom riskerar vi att sopa en massa mänskliga problem under mattan.

…

Sid 282

…

Med en sådan svensk bakgrund läste jag Balzac. Det färgade mig själv för livet. I den här essän har jag sökt generalisera delar av dessa erfarenheter i försvaret av seminariet och dess deltagares dygder — källkritisk instinkt, kunskap och bred allmänbildning, historisk inlevelseförmåga, sanningslidelse, noggrannhet med källorna, moral, förmåga att läsa innantill, vidsyn, nyfikenhet och intellektuell kyla. Blott så kan vi ibland se bort från ytans förförande och konserverande kraft.

…

* Honoré de Balzac (1799-1850), fransk författare — en av den moderna realistiska romans grundläggare.

All text ovan är hämtad ur essäboken ”Den tidlöse modernisten” av Martin Kylhammar, Carlssons Bokförlag, 2004.